.

Jag vet inte vad jag ska skriva?

Jag kan le, jag kan skratta, jag kan skämta, jag kan gråta, jag kan prata och vara social - men inombords skriker jag.


Allt känns så meningslöst. Jag har läst ditt sms om och om igen och måste erkänna att det verkligen krossar mig - det är verkligen svart på vitt. När jag hör mig själv säga det så känner jag att det kanske kan bli en gång till, men när jag hör dig säga det så blir det som ett slag i magen - aldrig mer.
Jag orkar inte göra något, utan jag ligger bara på min säng i någon konstig sorts dimma som gör att verkligheten omkring mig är som ett enda surr. Jag väntar på att du ska komma, min ängel. Men jag vet att det inte kommer att bli så - faktum är att det aldrig mer kommer att bli så. Ändå kan jag inte sluta hoppas på att det ska plinga på dörren, jag springer för att öppna och så står du där med dina öppna armar för att trösta mig.

Snälla, kom till mig - kanske inte för att lösa problemen och försöka få det bra igen, utan bara kom och var med mig. Håll om mig och berätta för mig att jag kommer att överleva detta. Trösta mig och låt mig trösta dig.