varför?

Jag förstår inte varför jag ska måsta må så här. Ena dagen kan jag vara på topp, sedan kommer det såna här dagar då ingenting stämmer. Det känns som att jag kommer slitas isär snart, att ständigt leva berg och dalbana är inte den livskvalitet som jag vill ha. Folk säger att man får bita ihop och leva med det, visst det gör jag det också men det smärtar något så oerhört. Det känns lite som att när jag äntligen känner mig som lyckligast så ska jag alltid dras ner under jorden igen, och det känns verkligen inte rättvist. Det känns även lite som att när jag tittar på mina kompisar och dess liv så är det som att bara se på en lycklig film, en komedi eller liknande med små misstag och små konflikter. Det är som att jag drömmer mig bort och tror att mitt liv kan bli så men just nu känns det inte som att det kan bli så alls någonsin. Nätterna och de ensamma stunderna är min levande mardröm. Varje natt drömmer jag mardrömmar och vaknar sedan till en riktig mardröm.

Ska livet vara så här orättvist? Men okej, jag biter väl ihop då..

Jag tänker nog skriva en självbiografi..

xoxo /Emma