Mitt liv är ett enda trassel som jag länge nu har dolt under masker och roller. Numer orkar jag inte längre ljuga för mig själv. Jag kommer aldrig att bli hel igen hur jag än önskar det. Det känns som att jag har sprungit in i en vägg - förr mådde jag bra och tog dagarna som de kom, men numer känns det som en plåga varje gång jag vaknar upp och inser att mitt trasiga liv inte tagit slut under natten. Hur jag än försöker rymma från mitt liv så hinner allt ändå ikapp mig och jag ligger och kämpar mot slagen, men efter varje slag så känner jag bara mer och mer att jag orkar nog inte leva med detta länge till.
Jag är lämnad, min trygghet är för alltid försvunnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar